När Anna Grönblom studerade till skådespelare på 1970-talet var det populärt att göra sketcher om kristna mänskor.
- Kristna mänskor var lustiga, förklarar Anna. De använde ord som frälsning och nåd och såg knäppt saliga ut.
Idag är Anna Grönblom kristen själv och kallar sig också frälst ibland.
- Men jag kan också säga det på ett annat sätt, säger hon. Förr var det rädsla som genomsyrade hela mitt liv, och idag är det kärlek.
Att hon var rädd var ingenting hon märkte själv, men nu när hon ser tillbaka på det så levdes hela livet i en anspänning. Hon led av en tilltagande scenskräck och det sociala livet gick ofta ut på att framhäva sig själv.
- Alla skådespelare är nervösa ibland innan de ska ut på scenen, säger Anna. Men då det blir en skräck som aldrig släpper taget är något på tok.
”Jag sparade aldrig recensioner. Det är ju ganska hemskt egentligen, att någon kan säga vad den tycker och så sprider det sig i alla tidningar.”
Framhävde sig själv
Att framhäva sig själv är också vanligt i skådespelarsammanhang.
- Vi blir utbildade till ett yrke där folk betalar för att komma och titta på oss, säger Anna. Då blir det viktigt att träna upp sin person både privat och på scenen.
Men samtidigt som en del av henne kämpade för att alltid vara tillräckligt bra, så blev en annan del av Anna bara tröttare.
- Till sist somnade jag, säger hon. Och man kan nästan säga att jag sov i tio år.
Undvek folksamlingar
Varenda dag trodde hon att det snart skulle bli bättre och att hon så småningom skulle kunna börja jobba igen. Idag är hon glad att hon inte visste hur länge det skulle ta innan vändningen kom. Hon sov, och skötte det allra nödvändigaste.
- Jag hade ju man och barn, säger hon.
Hon undvek stora folksamlingar och hennes granne, pingstpastorn, frågade många gånger innan hon till sist tackade ja till att besöka kyrkan.
- Jag hade fördomar mot den också, säger hon.
Att gå dit blev ändå en positiv upplevelse.
Nu kan jag slappna av med andra mänskor, då jag inte längre behöver få dem att älska mig.
Ut ur en lång, mörk tunnel
- Det var härligt att vara bland en massa mänskor och märka att ingen tittade på mig i första hand, säger hon. Jag kunde slappna av och gå omkring och säga hej.
Församlingen fanns i Laihela, dit hon nyligen hade flyttat ut från stan.
Det händer något med mänskor som umgås med djur.
- Jag bodde på en kulle och såg flera kilometer äng åt varenda håll, berättar Anna. Jag skaffade får och kände att något började hända med mig.
Depressionen och utbrändheten beskriver hon som en lång, mörk tunnel, och tillfrisknandet som att plötsligt stiga ut ur den.
- Jag kunde titta bakåt och förstå att det var över nu, säger Anna och minns tacksamheten hon kände. Hon ville tacka alla sina läkare och terapeuter, men tacksamheten riktade sig också till något större.
- Det är egentligen den som lett till att jag nuförtiden gärna stiger in i församlingshem helt frivilligt, säger hon.