I Nykarleby ökar efterfrågan på morgon- och eftermiddagsvård ordentligt. Jämfört med förra året behöver nu 71 barn fler morgon- och eftermiddagsvård.
Förra året var antalet sökande 166 när de inför läsåret 2014-2015 är över 230. Det här betyder att behovet av personal har ökat.
- Vi tog in tilläggspersonal redan i april-maj, säger Boris Sundell, direktör för bildningsväsendet.
I augusti beviljades morgon- och eftermiddagsvården en tilläggsbudget på 182 000 euro.
Dessutom ser hemvårdsstödet för barn ut att kosta mer än vad som budgeterats. Det har reserverats 542 000 euro men som det ser ut nu kommer man att överskrida summan med drygt 50 000 euro.
Nu kan du hitta information på nätet om var storvilt rör sig. Vilt- och fiskeriforskningen samlar in spår och observationer av björn, varg, lodjur och järv.
Uppgifterna är inritade i områden som är tio kvadratkilomter stora. Uppgifterna uppdateras en gång i dygnet och hittas på www.riistahavainnot.fi.
Ekorosk planerar gå över till ett system med två sopkärl för egnahemshusen i stället för ett. Ekorosk menar att förändringen är ett billigare alternativ än att förnya den föråldrade sorteringslinjen. Men transportkostnaderna kan komma att öka.
Förnyandet av sorteringslinjen skulle enligt bedömning kosta kring 1,5 miljoner, vilket är åtminstone en halv miljon mer är systemet med två sopkärl.
Hittills har de svarta och vita påsarna dumpats på samma sorteringslinje därifrån de sen skilts åt.
- I fortsättningen skulle ett skede falla bort helt och hållet. De svarta påsarna körs direkt till Stormossen och de vita till Ewapower. Det skulle betyda lägre kostnader, säger Ekorosks vd Olli Ahllund.
Men även om avfallskostnaderna inte skulle stiga finns det inga garantier för att transportkostnaderna hålls på samma nivå.
- En del av transportbolagen blir troligen tvungna att förnya sin utrustning, säger Ahllund.
Förändringen berör alla 11 kommuner på Ekorosks verksamhetsområde. Den kräver ännu Österbottens avfallsnämnds godkännande.
Ekorosk förväntar sig ett beslut ännu under det här året.
Det var teaterchef Ann-Luise Bertell som slängde fram idén om ett samarbete med skolhemmet Lagmansgården i Bennäs när Wasa Teater planerade en pjäs för ungdomar.
-Väldigt sällan får splittrade ungdomar från söndriga hem sin röst hörd i sådana här sammanhang, säger manusförfattare och regissör Paul Olin.
Tillsammans med Harriet Abrahamsson skrev han manuset baserat på samtal och dramaövningar med elever från Lagmansgården. Det handlar om tre utslagna ungdomar som finns mitt ibland oss just precis idag.
-Den stora utmaningen är att få pjäsen så sanningsenlig som möjligt. Det får inte bli patetiskt och heller inte osannt mot de ungdomar det handlar om, säger Paul Olin.
Formen är en annan stor utmaning. Ensemblen har valt att klä pjäsen i cirkusform. Så det blir en del akrobatik och annan fysisk teater. Cirkuslivet utgör samtidigt en konstrast till den mörka vardag ungdomarna Katarina, Macke och Volodja lever i.
-Så klart finns det alltid en risk att kontrasten här blir för stor, säger Olin. Men väljer man att ta upp ett sådant här ämne så kan man inte gå där ribban är lägst. Därför innehåller pjäsen en del provokativa moment.
-Men vi vill visa på att att det finns ljusglimtar i tillvaron, även för dem som har det allra tuffast, säger Olin.
En del av vår verklighet
-Det är teaterns uppgift att se på det samhälle den finns i, säger teaterchef Ann-Luise Bertell. Vi försöker hitta de historier som verkligen behöver berättas. Kanske framförallt sådana historier som vi undviker och inte vågar tala om.
-De omhändertagna barnens liv är en del av vår österbottniska verklighet, säger Bertell.
-Vi behöver se oss omkring, lägga märke till och reagera på det som sker. Oavsett bakgrund och hemförhållande har våra ungdomar idag sett och hört allt. Vi behöver inte vara rädda att de inte vet vad livet går ut på, säger Ann-Luise Bertell.
Urpremiär blir det 26 september på Wasa Teater och efter det turnérar pjäsen i regionen.
De flesta av oss sitter på en eller två riktigt bra historier. Sylvia Javén och Cora Wöllenstein har en hel drös av dem, och nu målas de upp på väggen i Konsthallen i Vasa. På söndag får vem som helst komma dit och klippa ut sin favoritbild.
Finlanddsvenska Sylvia Javén och tysk-kanadensiska Cora Wöllenstein träffades för ett år sedan i Tyskland och blev vänner. De började dela historier med varandra, och idén till utställningen föddes när Cora sa orden, som också är namnet på utställningen: Did I tell you about the summer I was riding a motorbike with a cowboy?
Did I tell you about the summer I was riding a motorbike with a cowboy
Jag går in i Konsthallens stora sal och olika historier hörs i rummet. Det är Coras och Sylvias historier, och ifall du stannar till och lyssnar kan du se en del av berättelserna på väggen. Två av dem är halvfärdiga, eftersom konstnärerna tecknar upp bilderna under utställningens gång. På det sättet är det här både en utställning och en performans.
- En historia har flera olika lager, som alla är intressanta, säger Sylvia.
- Du berättar en historia för någon, och du har din bild av historien. Sedan får den andra personen en bild av historien, och berättar den vidare till någon som igen får en annan bild av den. Att sedan teckna den bidrar till ännu ett lager av historien, säger Cora.
- Och historier bidrar till andra historier. Du påminns om något i en annan människas historia, och berättar din egen, säger Sylvia.
Att ha så många historier
Sylvia och Cora ritar varandras historier, men vissa gör de tillsammans. Jag undrar hur de kan ha så många historier, och tänker tyst att de måste leva ett himla spännande liv.
- Du har säkert också många historier, säger Cora uppmuntrande.
- Det börjar med en historia, och den triggar till andra historier. Vi har också flyttat runt väldigt mycket, hela våra liv. Jag har alltid mött nya kulturer och livstilar, och under resorna upplever jag nya saker, säger Cora.
Älgen och den lilla flickan
Jag tittar runt mig och ser en stor älg, och en flicka som står framför den med en ficklampa. Det är Sylvias historia om den gången hon mötte en älg när hon var på väg till ett utedass vid en liten stuga.
Sylvia och mötet med älgen. Hon berättar att hon och älgen blev precis lika rädda för varandra.Bild: YLE / Ann-Catrin Granroth
- I mitt huvud var det jätteskrämmande, men det ser inte lika skrämmande ut nu. Jag ser större ut än jag kände mig i den situationen, säger hon.
- Jag vet, jag kan inte göra djur skrämmande, säger Cora.
Jag tittar på en annan bild och den ser däremot mycket skrämmande ut. Det är en man som faller ner framför ett tunnelbanetåg.
- Jag såg en berusad man falla ner på ett tunnelbanespår. Jag hade alltid trott att jag skulle hjälpa en person i en sådan situation, men jag fick panik. Jag sprang därifrån, chockad. Mannen fick hjälp att komma upp och inget hände. När de frågade honom om han var okej sade han bara att han var trött. Själv skakade jag av chock, säger Cora.
Det var en intensiv historia, men alla är inte sådana. Historierna är både hemska och roliga. Som till exempel en kvinna som spyr ut brysselkål. Eller den gången när Cora åkte upp i Empire State Building utan att komma ihåg att hon är höjdrädd. Hon kunde inte gå ut ur hissen, och då hände det sig att en man föll ner på knä, och friade framför henne (till en annan kvinna, inte till henne). Hon kunde inte gå någonstans så hon började applådera. Det blev en fin historia, sist och slut.
Varför en performans?
När du lär känna någon avslöjas historierna sakta. Samma sak händer med konsten. Sylvia och Cora börjar från vitt papper och historierna får liv vart efter. Att se bilderna utvecklas blir en resa.
- Alla bra historier har ett element av risk i sig, annars är de inte intressanta. Samma sak händer här. Det är jätteskrämmande att gå in i ett galleri som har tomma väggar. Vi kan misslyckas totalt. Vi kan vara helt oinspirerande, säger Sylvia.
- Det är en helt annan sak att komma in i ett galleri när allt är klart, säger Cora.
I början var det svårt att rita när folk tittade på, men efter en tid tog konsten över, och de märkte inte längre att folk var där. Deras historier triggar också andras historier. Folk börjar spontant berätta om sina egna upplevelser, och diskutera andras historier.
Kaninhistorien
Vi börjar också dela historier. Det visar sig att jag och Cora båda haft kaniner som dött på samma vis, och att hon dessutom bandat in den historien. Hon lovar att teckna historien åt mig, så jag kan klippa ut den på söndag. Vadå klippa ut tänker du?
På söndag är allt klart, och då avslutas också utställningen. Då ska alla som vill ta med sig en sax och gå dit och klippa ut sin favoritbild. Från klockan tre till fem är det fritt fram att klippa ut bilder. Och jag säger bara en sak: kaninen är min!
Did I tell you about the summer I was riding a motorbike with a cowboy är en del av Bothnia Biennale som arrangeras i Österbotten, Syd-Österbotten och Mellersta Österbotten. Temat är resor, och visst är livet en resa, fylld av historier.
Maria Forslund i Nykarleby är trettiofyra år gammal, trebarnsmor och fysioterapeut med egen firma. Hon har alltid varit prestationsinriktad, och gick i väggen när hon ännu inte hade fyllt trettio.
- Jag har alltid varit en ”duktig flicka”, och redan i unga år hade jag höga krav på mig själv, säger Maria Forslund.
Idag är Maria 34 år gammal, och hon mår bra - men det krävdes en längre sjukskrivning för utbrändhet för att hon skulle inse att hon inte alltid behöver vara duktig.
Växte upp bredvid skidspåret
Maria har alltid tyckt om att röra på sig, och hon tränade flitigt. Det var friidrott som gällde på sommaren, men skidåkning var det som hon tyckte bäst om.
- Jag växte ju upp bredvid skidspåret i Nykarleby, säger hon, och så hade jag ett inre behov av att röra på mig.
I tonåren deltog Maria Forslund i nationella skidtävlingar.
- Jag tyckte nog om att tävla, men allra mest tyckte jag om att träna, säger hon.
- Vi var ett gäng som tränade tillsammans, och man fick en kick av varje träningspass Målet var att bli bättre och bättre.
Också när det gällde skolan hade Maria höga krav på sig själv.
- Fick jag 9 var det ok, men om jag fick 8 så kändes inte så bra. Men jag hade lätt för det mesta i skolan, utom finska och teckning…
Maria tog gymnasiet på fyra år för att hinna träna, och hon tänkte inte så mycket på vad hon skulle bli när hon blev stor.
Efter att ha blivit student år 2000 flyttade Maria till Umeå för att studera litteraturvetenskap. Tanken var att hon kanske skulle bli gymnasielärare.
- Då hade jag redan träffat Robert, min blivande man. Han är svensk, men det var inte därför jag valde att ubilda mig i Sverige, tillägger hon. Det var nämligen så att när Maria träffade Robert på en resa till Kanariöarna så hade hon redan skickat in sina ansökningspapper.
Maria studerade ett år vid Umeå universitet, och pendlade till Östersund för att träffa Robert, som studerade vid militärhögskolan. Följande år skulle Robert till Småland för att fortsätta sin utbildning där, och Maria bestämde sig för att följa med – och där studerade hon bland annat svenska på Jönköpings högskola
När sen Robert blev stationerad i Boden valde Maria att studera historia vid Luleå universitet.
- Svenska och historia går ju bra att kombinera, ifall man ska bli gymnasielärare.
Så blev Maria gravid och var hemma med barnet ett år, och under den tiden började hon fundera på vad hon riktigt skulle bli när hon blev stor.
- Vi bodde nära ett gym, och jag fick lust att träna igen efter att ha haft paus en tid, och jag kom på att det här nog var min grej!
I Boden fanns en treårig utbildning till sjukgymnast, så Maria valde att byta inriktning, och hon trivdes bra med sina studier.
År 2005 gifte sig Maria och Robert, och så blev hon gravid igen.
- Duktig som jag var fortsatte jag att studera nästan tills barnet föddes, säger hon. Sen var hon ledig ett år, och när hon återupptog sina studier var Robert pappaledig, så det var lugnt och bra.
Den tunga hösten
Hösten 2007 blev tung för Maria Forslund.
- Den yngsta skulle skolas in på dagis samtidigt som jag skulle påbörja det tredje året av mina studier – och Robert var på en 10-veckors kurs i södra Sverige.
Maria var ensam med två barn, och det var långa dagar med tidig väckning och sen hemkomst.
- Den yngsta hade svårt att sova, och när han väl somnade skule jag ta itu med alla ogjorda skoluppgifter, och jag kunde inte tänka mig att göra det halvbra, för jag var ju så duktig! Man måste alltid göra sitt bästa…
- Minstingen vaknade ofta när jag väl gick och lade mig, så det blev inte mycket sovet den där hösten - och jag märkte att stubinen blev kortare och kortare.
- När Robert kom hem från sin kurs skulle jag ut på praktik, och jag hade otur och fick en handledare som jag inte alls kom överens med. Hon gav enbart negativ feedback, och rabblade upp allt jag hade gjort fel.
Maria kunde ha valt att byta handledare, men det skulle ha känts som att ge upp, så hon bet ihop och uthärdade ett par veckor.
- Sen bröt jag ihop och berättade att jag hade haft en tung höst.
Handledaren föreslog att Maria skulle ta en paus i studierna ifall hon var så där trött, men det ville hon inte, eftersom familjen i det skedet hade ställt in sig på att flytta till Nykarleby så fort Maria var klar med sina studier.
- Och man ger ju bara inte upp!
Så Maria kämpade sig igenom det sista halvåret av studierna, och blev klar sjukgymnast våren 2008.
- Jag skrev mitt examensarbete och fick VG (väl godkänt), fastän ett G (godkänt) säkert skulle ha räckt, men jag skulle ju vara så duktig…
Ut i arbetslivet
Maria fick sina examenspapper en torsdag, sen åkte flyttlasset till Nykarleby, och på måndagen började hon jobba heltid, för hon hade fått ett vikariat över sommaren.
- Men allt kändes segt, livet var inte så roligt som jag hade tänkt att det skulle vara, och på jobbet tyckte jag att jag borde ha kunnat allt, fastän jag var nyutbildad…
- På kvällarna renoverade vi vårt hus, och det borde ju ha varit roligt, men det var också bara jobbigt…
Efter sommaren blev Maria erbjuden ett vikariat i en annan stad, och hon lyckades med viss möda ordna så att hon fick vara ledig två veckor mellan jobben.
- Men det är klart det inte räckte, säger hon.
På den nya arbetsplatsen skulle Maria jobba fyra dagar i veckan, men hon märkte snart att hon inte skulle orka, så hon tänkte att kanske tre dagar i veckan skulle gå bra.
- Men det gick ändå inte! Jag var så trött att hjärnan inte fungerade. När jag satt med en klient så såg jag att munnen rörde sig, men jag förstod inte ett ord av det som sades. Jag var bara så trött… Jag försökte lägga mig ner och vila ett par minuter på golvet för att orka vidare, men det gick inte det heller, för inte kan man ju vila på jobbet!
- Jag kände att det här går inte! Men ändå kunde jag inte förmå mig att gå till en läkare och berätta hur jag mådde, för då skulle jag ju ha gett upp! Och det gör man bara inte…
- Som nyanställd hade jag rätt till en hälsoundersökning, så jag tänkte att om jag går på en sådan så måste de ju märka hur jag mår! Jag ville att nån annan skulle förstå hur utmattad jag var.
Sjukskriven
Till slut blev Maria Forslund sjukskriven, och hon var sjukskriven från september till mars. Hon erbjöds ”lyckopiller” i ett par repriser, men hon valde att inte ta dem. Hon ville i stället försöka reda upp sitt liv - och hon insåg att hon skulle behöva hjälp.
Maria kontaktade Mentalvårdsbyrån i Jakobstad och gick i samtalsterapi i flera måndader, och så småningom kom hon till insikt om att hon faktiskt inte behöver vara duktig på allt hela tiden, utan att det är helt ok att vara halvbra - eller till och med dålig - på vissa saker.
Återställd
Maria var tjugoåtta år gammal när hon i september 2008 blev sjukskriven, och trots att sjukskrivningen tog slut i mars följande år så var det först när hon skulle fylla trettio som hon kände sig helt återställd.
- Plötsligt ville jag ordna kalas, och jag hade lust att träffa folk! Det orkade jag inte när jag mådde som sämst. Och sen dess har det varit ganska stabilt.
Maria och Robert fick ett tredje barn år 2011, och Maria har numera en egen firma.
- Det finns en massa saker jag skulle vilja göra, men jag har lärt mig att man inte kan göra allt samtidigt. Just nu prioriterar jag familjen och mitt jobb, men jag sätter ingen energi på att hålla hemmet eller trädgården i perfekt skick…
I ”Samtal om livet” berättar Maria Forslund om sin utbrändhet, men också om hur hon kom upp ur den djupa grop som hon hade hamnat i.
Vi får också veta att hon nu har tagit paus i hårdträningen och i stället ägnar sig åt yoga och meditation…
Samtal om livet med Maria Forslund sänds en andra gång i Radio Vega lördagen den 20.9 kl. 20.03
Jim Björni sätter taket på plats.Jim Björni sätter taket på plats.Bild: Yle/Joni Kyheröinen
Tanken var att bastun skulle bli klar under den sex timmar långa sändingen "Bastukväll på Strömsö" som sändes strax före midsommar. Men Jim Björni och de andra byggarna var lite väl optimistiska sett till tiden och bastun blev utan tak och ugn.
I Karleby förnyas systemet för utdelning av egnahemstomter helt och hållet, redan i höst övergår staden till ett system med lottning.
Hittills har ett system med poängsättning som gynnat barnfamiljer som länge bott i hyresbostäder i staden använts. Det här systemet missgynnar nyinflyttade.
I fortsättningen fördelas tomterna via lottning där den som fått lott nummer ett, får välja önskad tomt först.
Förändringen kräver ännu ett godkännande i stadsstyrelsen i Karleby
Vasa Sport och SaiPa från Villmanstrand möttes på torsdag kväll i ishockeyligan. Sport hade i första perioden ledningen med 2-1 men sedan kom SaiPa starkt för att vinna med 5-2.
Tommi Jokinen förde inledningsvis SaiPa upp i 1-0 ledning men inom loppet av en minut slog Damien Fleury och Tomi Körkkö till med var sitt Sportmål. SaiPa och Matti Järvinen hann ännu kvittera före periodpausen.
I andra perioden var det SaiPa som dominerade. Jesse Mankinen, Sami Venäläinen och David McIntyre tystade Vasapubliken och matchen var avgjord. Tredje perioden blev mållös.
SaiPa var också med tanke på skottstatistiken det bättre laget. Hannu Toivonen i Sports mål tvingades till 40 parader medan kollegan Andreas Bernard stoppade 23 skott. SaiPa steg till tabelltvåa efter HIFK.
HIFK gick på sin första förlust
Helsingfors IFK fick för första gången under säsongen 2014-15 lämna rinken som förlorare när Blues var bättre med 3-2 efter straffläggning.
Matchen köpte i jämna tecken. 1-0 till Blues kom i andra perioden via Antonin Honejseks klubba. HIFK tog sedan initiativet i inledningen av tredje perioden då Mika Partanen och Jasse Ikonen på mindre än en halv minut sopade in 1-1 och 2-1.
Kai Kantola såg till att matchen gick till förlängning och Roope Talaja var vass i straffläggningen för att säkra segern till Blues.
TPS vann Åbothriller
Åbolaget TPS tog en 1-0 ledning då redan en dryg minut spelats av den tredje perioden mot tabelltrean KalPa. Målskytt Lauri Tukonen. Då fem minuter återstod spädde Tadas Kumeliauskas på till 2-0 och TPS verkade gå mot en säker seger.
Skrämselhickan kom när Janne Kolehmainen med en dryg minut att spela reducerade till 2-1 när Kalpa tagit ut målvakten Eero Kilpeläinen.
TPS red sen ut stormen och matchens till matchens lirare utnämndes Tukonen med 1+1 som saldo.
På torsdagen blev det klart att staten stöder utbyggnaden av LNG gasterminaler längs kusten med 65 miljoner euro i en satsning som totalt beräknas kosta 200 miljoner euro.
Tre gasbolag är inblandade Manga LNG, Skangass och Aga. I ett första skede handlar det om tre orter där utbyggnaden sker, i Torneå, Raumo och Björneborg. Vasa finns inte med på listan i det här skedet.
Vasa har egna intressen i en gasterminal
Vasa finns inte med i det första skedet men intensiva förhandlingar förs med målet att få en gasterminal till Vasa.
- Det finns ett stort intresse för det och jag är ganska hoppfull om att kunna komma vidare under hösten, säger stadsdirektör Tomas Häyry i Vasa om de förhandlingar som förs.
Stadsdirektör Häyry vill ändå inte gå in på några detaljer i den här frågan eftersom förhandlingarna är inne i ett känsligt skede. Vasa stads primära intresse ligger i en gasterminal med tanke på en framtida färjas behov men också med tanke på industrin i Vasa, där det också finns ett intresse för gasen.
- Det finns många industrier som är intresserade men vi får återkomma under hösten, konstaterar Tomas Häyry.
I det här skedet är det också en fråga för förhandlingarna om en terminal byggs till Vasa eller till Umeå eller till båda städerna. Storleken på terminalerna är också öppen och hänger antagligen ihop med frågan om var den eller de placeras.
Anlita en professionell tolk om det saknas gemensamt språk, var lyhörd för de skillnader som finns mellan vår kultur och andra och var medveten om dina egna fördomar - det är några av de praktiska råd som barnmorskan och doktoranden Anita Wikberg vill ge sina kolleger inom mödravården. På fredag disputerar hon vid Åbo Akademi.
Att föda barn i en annan kultur kan vara väldigt skrämmande. Överlag är finländsk mödravård väldigt bra på att möta de utsatta invandrarmammorna, men det finns även brister.
- De invandrarkvinnor jag har intervjuat var ofta väldigt nöjda med den vård de hade fått, men det finns fall där det språkliga inte fungerar eller där det skett en kulturkrock av något slag, säger Anita Wikberg.
Wikberg har själv fött barn utomlands, hon är barnmorska till utbildningen och har i tio års tid jobbat med att lära ut barnmorskeyrket i olika utvecklingsländer. Nu disputerar hon i vårdvetenskap vid Åbo Akademi i Vasa med avhandlingen En vårdvetenskaplig teori om interkulturellt vårdande - att föda barn i en annan kultur.
- I min avhandling lägger jag fram en teori om fyra olika dimensioner i vården och dem tror jag att vi kunde ha nytta av att känna till i det dagliga arbetet, säger Wikberg.
De fyra dimensionerna som Wikberg tagit fram i sin vårdteori är universellt, kulturellt, kontextuellt och unikt vårdande. Universellt vårdande är vårdande som är likadant överallt, exempelvis att patientens värdighet respekteras. Kulturellt vårdande är att patientens kultur beaktas i vårdarbetet, medan kontextuellt vårdande är att det i varje vårdsammanhang finns specifika drag som behöver beaktas i den som vårdar. Specifikt för mödravården är då bland annat att det alltid finns två patienter, modern och barnet. Unikt vårdande betyder att varje enskild patient kan ha speciella behov och önskemål.
- En god vårdare är alltså en person som känner till de här dimensionerna, kanske har den fått utbildning i kulturellt vårdande också, men framför allt är det en person som vågar vara öppen och inte tar något för givet, säger Anita Wikberg.
Wikberg efterlyser att man inom finländsk mödravård skulle bli bättre på att känna igen sina egna fördomar och våga fråga mödrarna hur de vill ha det.
- Ett exempel på hur det kan gå fel är hur man i olika kulturer uttrycker smärta, säger Wikberg och förklarar vidare:
Det finns asiatiska kulturer där kvinnan är tyst och ler fastän hon har mycket ont, hon ber inte barnmorskan om smärtlindring eftersom det skulle vara att förnedra barnmorskan som då förlorar ansiktet. Hon väntar sig istället att barnmorskan ska förstå att erbjuda smärtlindring och i värsta fall väntar hon då förgäves. Och det finns fall där det går precis tvärtom, en föderska från en kultur där man uttrycker smärta mycket ljudligt upplevs kanske av den finländska vårdaren som om hon överdriver.
Använd professionell tolk
Vore det upp till Anita Wikberg skulle flera saker kunna rättas till inom den finländska vårdkulturen.
- Först och främst borde man alltid anlita en professionell tolk då det saknas gemensamt språk, åtminstone då mamman själv vill det, säger Anita Wikberg.
Idag talar drygt fem procent av befolkningen i Finland ett annat språk än finska, svenska eller samiska. På tjugo år har antalet invandrare sjufaldigats. Inom vården har man sakta men säkert blivit bättre på att ta detta i beaktande. Men i praktiken påverkas mödrarnas upplevelse av att föda i en annan kultur även av lagar och förordningar, exempelvis immigrationsregler.
- I mina intervjuer mötte jag kvinnor som inte hade kunnat ha sin make eller sin egen mamma närvarande vid förlossning eftersom de inte hade beviljats inresetillstånd till Finland, då kände sig kvinnan naturligtvis väldigt ensam och utsatt såväl under förlossningen som under den första tiden med barnet, säger Wikberg.
I somras dog en person i Nedervetil, Kronoby, i väntan på ambulansen. Det tog mer än 40 minuter för ambulansen från Karleby att nå fram.
Fallet har lett till en diskussion om ambulansberedskapen i Kronoby kommun. Enligt kommunstyrelsens Göran Strandvall (KD) har ambulansreformen inneburit att vården i Kronoby har blivit sämre och dyrare.
- Det känns lite bittert att mindre än tio kilometer bort fanns en ambulans men ingen personal, säger den avlidna personens svärdotter om händelserna en natt i somras.
Personen bodde alltså relativt nära brandstationen i Nedervetil där ambulansen finns. Men efter reformen vid nyår finns personal att tillgå bara 12 timmar per dygn, i stället för dygnet runt som det var tidigare.
Ingen vet om personen kunde ha klarat sig ifall hjälp nått fram snabbare. Men så här får det i alla fall inte gå till, anser Kronobypolitikern Göran Strandvall (KD).
Det tar för länge för ambulansen att nå Nedervetil
- Vi upplever det som att ambulansutryckningen inte är så snabb. För varje minut som går försvåras rehabiliteringen och det blir mer lidande för patienten, säger Strandvall.
Han har själv varit med om att en kyrkobesökare i Kronoby centrum fick vänta på ambulansen i mer än en halvtimme.
Statistiken visar brister
Före ambulansreformen betalade Kronoby kommun kring 170 000 för ambulansverksamheten. I dag är summan nästan dubbelt så stor medan beredskapen i Nedervetil har krympt.
- Man kan inte vara riktigt nöjd med det, säger Strandvall.
Redan i april föreslog förstavårdschefen Oskar Hagström att beredskapen i Nedervetil ska höjas. Statistiken visade att man inte når patienterna tillräckligt snabbt. Så är det fortfarande.
- Vi har nu ett halvt år bakom oss med det här systemet och statistiken visar exakt samma sak. När vi ser på väg 13 och ett område från Karleby till Vetil borde vi höja beredskapen nattetid. Där möter vi inte patienterna tillräckligt snabbt, säger Hagström.
Men sjukvårdspolitikerna ändrade förslaget i juni. Nedervetil togs bort från listan över orter som skulle få höjd beredskap.
Stefan Högnabba (SFP) sitter i sjukvårdsdistriktets styrelse och flera privatpersoner har kontaktat honom angående ambulansen. Han säger ändå att man inte ska dra för långtgående slutsatser av några enskilda fall. Enligt honom var sommarens beslut det bästa möjliga utgående från de ekonomiska ramarna.
- Problemet är att alla som är med och betalar har satt en nollinje. Vi ska ordna verksamheten med de medel vi har. En möjlighet är att få beredskap 24/7 i Nedervetil. Men det betyder att någon annan blir utan.
Kronobyborna gick med på beslutet
Ingen av ledamöterna från Kronoby i sjukvårdsdistriktets styrelse eller fullmäktige har lämnat in avvikande åsikt vad gäller sommarens beslut.
- Kronobypolitikerna försöker nog påverka hela tiden. Men för att vi ska få det bättre så måste någon annan få det sämre, och det handlar om att området ska dra jämnt, säger Högnabba.
Om politikerna höjt beredskapen i Nedervetil skulle den i stället ha sänkts i Kaustby.
Beror din aktivitet på att du bor i Terjärv och har lika nära om inte närmare till Kaustbyambulansen?
- Jag har varit med så länge att jag försöker se hela området och inte bara dra hemåt. Jag vill se det som en helhet och de där enskilda fallen kan ju komma varsomhelst, säger Högnabba.
Ambulansberedskapen i Karlebyregionen ska ses över igen i slutet av året. Men utgångspunkten är fortfarande att kostnaderna inte får öka.
I våras skrev över 1000 personer under en namnlista för att höja beredskapen för Nedervetilambulansen.
Från och med i höst kan företag i Sydösterbotten delta i utbildningar, skolningar och möten på distans. Projektet Innokompetens har resulterat i två distansstudiemiljöer med behövlig utrustning i Närpes; en i Yrkesakademins aula och en i företagshuset Dynamo.
- Det ser ju modernare ut, men inte är det annars så stor skillnad, säger Oscar Lindeman som studerar för andra året på Yrkesakademin i Närpes.
Carina Storhannus som har jobbat intensivt med projektet är nöjd med vad de skapat. Även om andraårsstuderande Oscar Lindeman annars inte var överdrivet intresserad av de förändringar som skett i höst, trivs han gott i den s-formade soffan, som är som klippt och skuren för den avlånga aulan.
- Utrymmena har just blivit färdiga. Vi har en försöksperiod ännu den här hösten och utrustningen ska testas. Vi försöker också härifrån Närpes delta i vissa utbildningar som finns i Vasa och sedan ska vi försöka ha olika möten i inlärningsmiljöerna och se hur de passar och fungerar, säger Carina Storhannus, som är projektledare för Innokompetens.
Sparar tid
Med hjälp av teknik upprättas kontakten med de övriga mötesdeltagarna eller studerandena. Företag kan till exempel delta i kompetenshöjande utbildningar med hjälp av tekniken, utan att behöva åka långa vägar på kurs.
- Vi hoppas att människor inte ska behöva köra så mycket utan att vi kan spara på företagarnas tid genom att erbjuda just de utbildningar som de behöver. Och det gäller inte bara näringslivet. Också kommuner och organisationer ska kunna använda de här möjligheterna så de inte behöver sitta i var sin bil och köra till Vasa utan de kan delta i mötet härifrån, säger Storhannus.
En distansmötessal ska också inredas i Hälsocampuset i Kristinestad. Där har man inte kommit till skott ännu, eftersom daghemmet finns där i dag. Däremot är distansstudierummet i företagshuset Dynamo fem före färdigt.
- Företag eller projekt kan hyra in sig. Många konferenser ordnas i Helsingfors, Vasa eller Seinäjoki. För ett möte på en timme underlättar det att man kommer hit och sätter sig, säger Lisa Bäckman-Perälä, som är ekonomichef på företagshuset Dynamo.
Innokompetens
Yrkesakademin i Närpes och företagshuset Dynamo har nu möjligheter att hålla konferenser och möten och studera på distans. Också utrymmena förnyades.
Rättegången mot räddningshelikoptern Petes stödförening inleds i Österbottens tingsrätt på fredag.
Bland åtalen finns bland annat missbrukande av förtroendeställning och penninginsamlingsbrott. Fem personer står åtalade.
Räddningshelikoptern Petes verksamhet avslutades 2009 när Penningautomatföreningen RAY slutade betala understöd på grund av oklarheter i stödföreningens verksamhet.
Rättegången är uppskjuten på obestämd tid. Ingen orsak har angetts.
Bildningsnämnden beslöt också att det öppna daghemmet Tomtebo upphör med sin verksamhet redan den 1 oktober. Tanken var att verksamheten skulle fortgå till slutet av året men utrymmet behövs redan nu för den lagstadgade dagvården.
- Vi är medvetna om att det är många som nu blir besvikna, men vi har cirka 40 barn att placera i dagvård och utrymmet behövs för dem, säger bildningsdirektör Jan Levander till tidningen.
Personalen på Uponor Infras fabriker i Vasa och Nastola marscherade ut på fredag morgon som en protest mot företagets samarbetsförhandlingar. I Vasa deltog kring 150 arbetare och tiotalet tjänstemän.
Samarbetsförhandlingarna har pågått sen början av augusti. 100 jobb är under lupp.
Uponor och KWH Pipe gick samman och bildade Uponor Infra för ett drygt år sen. Personalens protest torde avslutas i morgon.
- Samarbetsförhandlingarna har inte varit samarbete utan diktat. Tidigare när vi hörde till KWH-koncernen var samarbetet mer äkta, säger Kari Koivula på fabriken i Vasa.
Han representerar de av fabrikens arbetare som hör till Industribranschernas fackförbund TEAM
Paret Rosvik ville bo vid havet året runt. De hittade sitt sommarparadis vid Sidlandet i Malax och köpte det. men det var lättare sagt än gjort. Kommunen inte ville ge tillstånd till året om boende på en sommarstuga. Det hjälpte inte att stugan var vinterbonad. Det dröjde fem år innan de fick tillstånd och då var villkoret att paret inte fick ha några fordringar på kommunen. Det hade paret heller inte. Vatten- och avloppssystem sköter de helt själva.
- Men hade vi haft barn i skolåldern hade kommunen nog sagt nej, tror Håkan Rosvik. Men till all lycka var barnen utflugna, för skolskjutsarna hade blivt dyra för kommunen.
Hillevi Rosviks syster Sonja Åvall med man blev förtjusta i Sidlandet och hittade en perfekt stuga en bit längre bort på Sidlandet. De upplevde samma tillståndsrumba och samma löfte om kravlöshet gentemot kommunen. Paret klarar sig med eget vatten och avlopp.
- Man får betala betydligt mera för kommunalt vatten och avlopp här än i tätorten, säger Sonja Åvall.
Mycket att stå i med
Paret Åvall gav sitt året runt boende en fem års prövotid, men nu har de redan bott i stugan i femton år.
- Tänk om alla fick uppleva det här, det är så ljuvligt! Naturen, vattnet, bastun - det är så många fördelar.
Det enda som bekymrar är framtiden. Det är mycket jobb med plogning och vedbärande och man kan inte vara för skröplig. Och man behöver vara två.
- Och två för att njuta! säger Sonja Åvall. Är man med om nånting härligt så vill man ju vara två. Och dela det.
Den här årstiden ska svamp, bär och äpplen tas tillvara, så även om man är pensionärer har man fullt upp.
Mycket att njuta av
- Men vi hinner nog njuta också, intygar Håkan Rosvik. Ibland tar de båten och åker till Åvalls för lunch. Älgsoppan smakar ännu bättre i lusthuset på bryggan.
Och på kvällen kan man sitta vid brasan och titta på havet om det är lite kyligare. Det har nog hänt att man har somnat där man sitter. Eller så sitter man ute när vädret tillåter det.
- I lördags satt vi på altanen och njöt av utsikten till halv tre på natten.
Svenska Investor blir Wärtsiläs största ägare och kontrollerar 16,8 procent av aktierna. Affären offentliggjordes idag.
Det är ett av Investors egna samriskbolag, Avlis, som säljer aktierna. Det bolaget ägs av Investor och Fiskars.
I praktiken är det med andra ord Fiskars som minskar sitt innehav i Wärtsilä. Efter att den nya transaktionen äger rum kommer samriskbolaget att upplösas.
Investor betalar 40,55 euro styck för de nyförvärvade aktierna, Totalt rör det sig om cirka 639 miljoner euro.
Efter slutförandet kommer Investors ägande i Wärtsilä att uppgå till 33,1 miljoner aktier, motsvarande 16,8 procent av kapitalet och rösterna, vilket gör Investor till bolagets största aktieägare.
Investor är ett placeringsbolag som kontrolleras av släkten Wallenberg.
Fiskars aktie steg över 12 procent under morgonen.
Folkmängden i Österbotten ökar enligt Statistikcentralens uppgifter.
Enligt Statistikcentralens förhandsuppgifter uppgick folkmängden i Österbotten till 180 827 i slutet av augusti. Från årsskiftet har antalet österbottningar således ökat med sammanlagt 443.
Tack vare det går Österbotten om Kymmenedalen i en jämförelse mellan landskapen. Den sammanlagda folkmängden i Finland uppgick i slutet av augusti till 5 465 290.
