För exakt 20 år sedan, den 27 april 1994, hölls de första demokratiska valen i Sydafrika. Rasåtskillnadspolitiken apartheid avskaffades officiellt och Nelson Mandela valdes till det fria Sydafrikas första svarta president. Då var nuvarande Jakobstadbon Don Duma elva år gammal.
Före apartheid avskaffades bodde Don Duma med sin familj långt utanför staden, eftersom det var endast där de svarta fick bo. Det var förbehållet de vita att bo inne i städerna och vid kusten. Asiaterna, främst indier, fick bo strax utanför städerna, medan de svarta måste bo långt in i landet där det knappt fanns någonting alls.
- Jag minns att det fanns en strand enbart för afrikaans, dvs. de vita sydafrikanerna och om de såg någon av oss svarta där hade de rätt att ringa polisen, berättar Duma.
Sydafrikas invånare hade olika pass som tillät dem röra sig på olika områden. Det fanns fyra olika grupper som alla sydafrikaner delades in i; vita, svarta, asiater och färgade, av vilka svarta hade den lägsta statusen och saknade bland annat rösträtt och förbjöds umgås över rasgränserna.
Förväntan blandad med rädsla
Då apartheid avskaffades år 1994, efter att ha varit det rådande politiska samhällssystemet från år 1948, minns Don Duma att förväntningarna var stora, men samtidigt rådde en spänd stämning i landet.
- Skulle en förändring verkligen ske? Folk var rädda, kommer Duma ihåg. Vi var glada och hoppades att saker skulle gå mot det bättre, men vågade inte hoppas på det bästa.
Även efter att apartheid avskaffades var spänningen mellan de fyra olika folkgrupperna stor. För dem som hade en utbildning blev livet klart bättre. De kunde söka de jobb de ville och de som hade råd kunde flytta vart de ville och köpa hus.
Nu fick vi äntligen simma och vi kunde ta bussen dit vi ville.
För de som kom från byarna och inte hade någon utbildning att falla tillbaka på, blev det nya livet en besvikelse.
- De hade hoppats på guld, men så blev det inte. Det var svårt att flytta från en by in till staden utan att känna någon, utan pengar, språket och utbildning, förklarar Duma.
För Don Dumas familj skedde en definitiv förbättring. Föräldrarna hade utbildning så hans mamma kunde byta jobb och de fick flytta in i staden efter att ha varit tvungna att bo långt utanför.
- Nu kunde vi ha vita grannar och vi fick gå vart vi ville. Vi fick äntligen simma och vi kunde ta bussen dit vi ville, minns Duma tiden efter att apartheidsystemet föll.
I dag bor Don Duma i Jakobstad med två barn och sin fru som har rötterna i Pedersöre. Det har han gjort sedan år 2009, efter att ha bott i Sverige och i England där han också studerade.
- Någon gång i framtiden när vi är pensionärer kan vi tänka oss att flytta tillbaka till Sydafrika eller åtminstone skaffa en lägenhet där, svarar Don Duma på frågan om han vill flytta tillbaka till sitt hemland.
I dag skulle det vara för svårt med tanke på kultur och språk för barnen, även om Dumas familj och släkt bor där fortfarande.
Tjugo år är en ganska kort tid
Även idag, 20 år efter att apartheid officiellt avskaffades, finns det en viss misstänksamhet mot svarta. Det finns fortfarande många olika stammar i landet, vilket bidrar till att tanken om grupptillhörighet fortfarande är väldigt stark.
Alla kan visserligen röra sig fritt var som helst, men det finns långa murar på många håll och vakter som patrullerar. Kriminaliteten är hög och kan drabba vem som helst när som helst.
- Man är fri men ändå inte fri, beskriver Don Duma stämningen i dagens Sydafrika.
Då Duma försöker titta framåt i tiden förutspår han att landet kommer att gå framåt och att folk kan få ett bra liv i Sydafrika.
- Tyvärr utbildar många sig till ett yrke som inte ger dem jobb, t.ex. management är populärt, men jobb finns inte. Däremot är teknisk kunskap framtiden och garanterar ett jobb, tror Duma.
Tiden av apartheid har trots allt rotat sig djupt hos de olika folkgrupperna och många sydafrikaner är inte du med sig själva fortfarande.
- Jag har vänner som är afrikaans och många av dem är obekväma med det och lever med skammen över vad deras far- och morföräldrar har gjort, berättar Don Duma.
Å andra sidan finns det många svarta som bär med sig en konstant bitterhet över vad de själva och deras släktingar har fått stå ut med under apartheid.
Läs också: "Folk förväntade sig att allt skulle bli jättebra"
