![]()
Om man känner oro för en ungdom skall man lita på sin intuition och reda ut orsaken till oron med en gång. Det rådet ger Britt-Helen Tuomela-Holti från Folkhälsan som på torsdagen föreläser för personer som jobbar med ungdomar på seminarium i Vasa.
- Man skall utgå från sin egen subjektiva känsla. Om jag som lärare, skolkurator eller hälsovårdare får en oro för en elev så är det min skyldighet att göra någonting åt den här oron. Ta en diskussion med den unga och hennes eller hans föräldrar för att reda ut om det här är någonting som håller på att bli någon form av problem eller är det jag som ser hjärnspöken, säger Tuomela-Holti.
Britt-Helen Tuomale-Holti har lång bakgrund som socialarbetare inom barnskyddet och hon tycker att det alltid finns orsak att ta den oro man känner på allvar. Hon har konkreta exempel från sitt yrkesliv.
- När vi till exempel fick in en barnskyddsanmälan på någon som går ut nian och började nysta bakåt så fanns det redan från dagisåldern tecken på att det här hade funnits en oro som ingen hade tagit tag i, säger Tuomela-Holti.
En sak som hindrar yrkesmänniskor att i ett tidigt skede ta tag i sådant som oroar är att man tycker att man också borde kunna servera en lösning eller ett svar då man tar upp en oroande situation. Det här leder till att det ofta hinner gå lång tid innan man tar tag i saker. Då kan också små orosmoment ha hunnit växa till sig till i värsta fall stora problem.
- Den intuitiva känslan man har är ett viktigt verktyg, säger Tuomela-Holti.
Identifiera orsaken till oron
Om man som lärare, hälsovårdare eller skolkurator känner oro är det bäst enligt Tuomela-Holti att så konkret som möjligt försöka identifiera vad exakt det är som väcker oron för den unga. Vilka saker som man sett eller hört.
- Det är viktigt att konkretisera. Det kanske är någonting som hänt en tid under lektionerna. En elev som till exempel varit glad och utåt blir plötsligt sluten. Det är lättare också för den unga och föräldrarna att förstå om man kan konkretisera vad det handlar om, säger Tuomela-Holti.
Då man väl konkretiserat vad oron kring den unga handlar om gäller det att bjuda in till ett samtal med den unga och föräldrarna där man presenterar sin oro. Genom att bara reflektera den håller man dialogen till alla parter öppen och alla får möjlighet att säga hur de upplever situationen påminner Tuomela-Holti.
- Det är min subjektiva känsla men den behöver inte vara rätt, men man kan diskutera den, fråga hur har ni upplevt, har ni märkt av det här och så vidare, säger Tuomela-Holti.
Heltäckande bild av den unga
Föräldrar ser sina barn på ett sätt och de yrkesmänniskor som den unga möter ser den unga på ett annat sätt. Ingendera kan ha hela bilden av den unga men i samarbete blir det en mer heltäckande bild av den unga konstaterar Tuomela-Holti. När det gäller samarbetet mellan olika yrkesgrupper i skolan, hälsovården, lärarna och kuratorerna tror Tuomela-Holti också att det finns saker att förbättra.
- Det mångprofessionella samarbetet borde öka. Nu är det lätt att man skickar vidare till nästa instans och det är svårt för den instansen att ta upp den ursprungliga oron. Dessutom är det mycket effektivare då det är många som är engagerade kring barnet och kan sätta sig ner kring samma bord tillsammans med familjen och den unga i fråga och så funderar man gemensamt och får en helhetsbild, säger Tuomela-Holti.
