Så var det med den saken! Min radiodokumentär om galenskap blev gjord och jag tror att jag klarade mig med förståndet i behåll - men jag är inte helt säker. (För hur kan man egentligen veta? Vet man när man har blivit galen? Har jag kanske alltid varit pöllo? Och varför har galenskap alltid intresserat mig?)
I vilket fall som helst så kommer dokumentären snart att sändas, och jag stålsätter mig. Visst, jag gjorde det jag ville göra. Jag tycker egentligen att den blev riktigt bra, mycket tack vare Jyrki Häyrinens ljudarbete, dramaturgen Are Nikkinens handfasta råd och projektledaren Charlotte Sundströms vägledning och tålamod med mitt kaotiska arbetssätt. Men det är ändå jag som viker ut mig – och inte bara mig själv, utan också en del av släkten. Och nu känner jag att det ”pickar i hövo”. Jag skulle helst gömma mig nånstans där det inte finns varken radioapparater eller datorer tills programmet har sänts. Herregud, vad ska folk säga? Tänk om de faktiskt tycker att jag är "gälen" - på riktigt? (Ja? Och vad är det med det då?)
Så här är det
Min hjärna tycks inte fungera som alla andras och jag tänker ofta på massor av olika saker, samtidigt. Jag blir lätt distraherad och glömmer bort vad det var jag höll på med, eftersom tankarna far iväg dit de vill - och så hamnar jag plötsligt in på en artikel om de psykiatriska diagnosernas godtycklighet, när jag egentligen bara skulle kolla vilka filmer som visas på den lokala biografen. Sen slank jag in på facebook, klickade på en artikel som fanns i mitt flöde och fortsatte därifrån.
Sånt där kan vara spännande och roligt, men också oändligt tröttsamt. Jag blir trött på mig själv, trött på min egen virrighet och trött på att det ska vara så svårt att fokusera på det jag har föresatt mig att göra (som att skriva den här artikeln). Men alltså, tillbaka till den där radiodokumentären … 
Så här började det
För ett drygt år sedan impulsköpte jag en bok om psykiatriska diagnoser (Cracked: Why psychiatry is doing more harm than good, skriven av James Davies), eftersom jag alltid har varit intresserad av galenskap och till och med trodde att jag ville bli psykolog när jag var i 20-årsåldern. Boken handlar om psykiatriska diagnoser och hur godtyckliga de är. Det här fick mig än en gång att börja fundera på mitt eget förhållande till galenskap och plötsligt hade jag lovat göra en radiodokumentär om och kring den här saken. (Vad tog det åt mig? Jag kan ju int vara riktigt frisk i "hövo", tänkte jag många gånger, sen när det var dags att faktiskt göra det här radioprogrammet.)
Eftersom jag alltid har vetat att det har förekommit galenskap i släkten så ville jag försöka få veta mera om den saken. Jag ville reda ut varför min far och flera av hans syskon periodvis hade så svårt med sig själva.
Ja, eller vad menar jag nu? Jo, jag ville försöka förstå mig på det mentala arv som har gjort min bror och mig till de personer vi är i dag, det som vi skämtsamt brukar kalla ”arvi från Svarvarn” (Svarvarn är den gårdsgrupp i Purmo där min far och hans sju syskon växte upp, men där ingen ville stanna kvar).
Som liten jämfördes jag med min fars äldsta syster Birgit. ”Tu e prisiiis som faster Birgit!” Jag visste också att faster Birgit hade varit intagen på Roparnäs. Men hurudan var hon egentligen? Varför jämfördes jag med henne? Och varför hade hon varit intagen? Sådant ville jag också försöka ta reda på. Men hur gör man det?
Så här gjorde jag
Jag spelade, som vanligt, in otroligt mycket material - sådant som jag kanske skulle kunna använda, sådant som jag visste att jag aldrig skulle få användning för och för säkerhets skull grävde jag dessutom i gamla inspelningar och hittade användbart material från 2008 och från 1974. (Jag har på senare tid hört antydningar om att mitt överdrivna inspelningsbehov inte skulle vara riktigt friskt - men vad då? Man vet ju aldrig när det plötsligt kan dyka upp nånting som bara måste spelas in, så då är det bäst att banda hela tiden. Eller?)
Så tog jag mamma och brorsan med till Purmo för att besöka det förfallna huset i Svarvarn. När jag i början av oktober tog tåget till Helsingfors för att börja klippa ihop dokumentären hade jag massor av halvsorterade inspelningar på en extern hårdskiva. Och ett enda kaos i skallen. Men det blev ett radioprogram, trots allt.
Och när jag under min dryga vecka i storstaden talade med vänner och bekanta om vad jag höll på med så insåg jag att galenskap i en eller annan form verkar förekomma i de flesta familjer. Väldigt många tycks ha mer eller mindre avlägsna släktingar som har varit intagna på mentalsjukhus, eller nån som man tycker att borde ha varit inspärrad. Och jag är säker på att jag inte är ensam om att periodvis ha tvivlat på mitt eget förstånd.
Ibland är jag ändå helt säker på att det inte är jag som är galen – för det måste ju bara vara något fel på det samhälle vi har byggd upp när så många mänskor far illa? (Men det anses kanske vara ett tecken på sinnessjukdom att jag tänker på det sättet...? Så vi kan låtsas att jag inte skrev det där sista.)
Lyssna på programmet och bedöm själv! Är det jag som är galen? Eller är min brorsa galen? Eller är det fråga om nånting helt annat? (Jag kan inte utlova några definitiva svar på någonting över huvudtaget.)
Månadens dokumentär: ”Så var det med den saken! Om galenskap, släktingar, ett förfallet hus och en som flög iväg” sänds söndagen den 26.10 kl. 9.03 och onsdagen den 29.10 kl. 11.03 – och 30 dagar på Arenan.