Clik here to view.
I Lars Sunds nya roman Tre systrar och en berättare befinner vi oss i slutet av 1940-talet i en liten cellulosaluktande hamnstad vid Bottenvikens kust. Här skall det lokala amatörteatersällskapet sätta upp Anton Tjechovs pjäs Tre systrar, men kaos uppstår.
Det doftar damm, lack, teatersmink och det låter knarr och gnissel när salongen fylls.
Om några minuter ska ridån gå upp inför Brandkårshusets trånga scen där Ulla-Maj, Margit och Iris står förberedda som pjäsens tre systrar. Regissör Bergboms blick är skarp: spela nu inte över, för satan! Men då hörs ett skrik, ett lik har hittats.
Här har vi upptakten till Lars Sunds nionde verk, romanen Tre systrar och en berättare. Den är tänkt som den första delen i en trilogi och en av systrarna är egentligen en nybliven folkskollärarinna, nummer två representerar stadens borgare och den tredje är skitkusken Skitu-Kalles dotter. Alla har det gemensamt att de är uppvuxna i den Österbottniska efterkrigstidamyllan och skildras här med utgångspunkt i 1940-talet.
Tre kvinnoporträtt
Romanen växer ut till tre personporträtt av dem som skulle ha spelat systrarna. Ulla-Maj är den strävsamma, plikttrogna lärarinnan som får en hederlig, rätt tystlåten arbetskarl till far för deras barn. Margit gifter sig olyckligt med fabrikschefens oömma och av allt att döma otrogna son och hon blir en driven regissör för deras privata familjedrama ”Den lyckliga familjen”.
Iris, skitkuskens dotter, är egentligen predestinerad att bli springflicka på Tobaksfabriken men hon kommer att göra en klassresa ända upp på huvudstadens teatertiljor. Sina memoarer skall hon ett halvt sekel senare skriva med hjälp av medförfattaren Lars Sund.
Från Viktor Sund till Mauno Koivisto
Andra biografiska personer i Lars Sunds Tre systrar och en berättare är t.ex. folkskolläraren och skalden Viktor Sund från Nykarleby, den legendariske teatermannen, landsteaterns skapare Bjarne Commondt och med på ett hörn är också Hella Wuolijoki, August Strindberg, Oskar Merikanto och sist men inte minst president Mauno Koivisto, som omnämns då Ulla-Maj senare blir påtänkt som undervisningsminister i hans andra regering.
Huvudperson, om man så vill, är ändå Berättaren. Han är en krigsskadad man som sitter i en järnvägsvaktstuga och har gott om tid att skriva ner berättelsen mellan bommanövreringarna och besöken av bland andra just Viktor Sund. Som ung hade han drömmar om att gå statsjärnvägarnas lokeldarkurs, men kriget kom emellan och gjorde honom bland annat enögd.
Problematisk berättare
Personkaraktäristiken i Tre systrar och en berättare är fartfylld på vanligt Sundskt vis. Sund kommer med burleskerier och han raljerar. Men av hans karaktärer uppfattar jag Berättaren som något problematisk. Det är på sitt sätt underhållande när han mitt i ett händelseförlopp bryter av sin egen berättelse genom att t.ex. säga att han lägger in en paus på uppmaning av Viktor, som har påmint honom om andhämtningens betydelse. Eller när han om Ulla-Majs försvinnande från Norvalla Rehab Center i Vörå sent i berättelsen konstaterar att det får någon annan berätta om för så långt in i framtiden kan han rimligtvis inte veta mycket om. Eller när både demonregissören, professor Bergbom och Margit, argumenterar direkt med Berättaren. Men istället för att ge berättelsen ett naturligt framåtdriv, stör Berättaren här sin berättelse genom ideliga tydliggöranden om att allt bara är påhitt. Också om det i en del filmer, som t.ex. av Woody Allen, tittas och pratas rakt in i kameran, visar filmskaparna väldigt sällan filmteamet och hantverket omkring för då spräcks berättelsen. Men kanske är det bara jag som inte till fullo förmår uppskatta detta moderna grepp inom också romankonsten och dessutom är en petimäter när jag till och med undrar varför kråkan som flyger meddelanden till Berättaren skall behöva få österbottniskan översatt till högsvenska…? En österbottnisk kråka är väl österbottnisk… Men då förstås den föralldel sämre i Sverige.
Regissör Bergboms skarpa uppmaning: spela nu inte över, för satan! skulle enligt mig alltså gärna ha fått efterlevas i högre grad än nu. Men trots detta rekommenderar jag Tre systrar och en berättare för alla som kanske redan tidigare har tagit Lars Sunds verk till sig och som inte är rädda för ett omfång på över femhundra sidor. Alltjämt är Sund en av våra mest målande epiker, med både humorfylld mustighet och guldskirad färgprakt i sin skildring.