Det slog mig häromdagen att jag har tillbringat en betydligt längre tid med att tala om att jag blev mobbad i skolan, än den tid som jag de facto blev mobbad. Jag fyller 45 nu på hösten, och av den tiden mobbades jag i, vaddå, kanske 7 eller 8 år? Så det kanske vore dags för något slags bokslut nu, och sedan gå vidare.
Kanske, men nu är ämnet tydligen ständigt lika aktuellt, trots alla dessa år av kampanjer och projekt och nolltolerans och ”rör inte min kompis”. Precis som multiplikationstabellen inte går i arv – mina barn föddes inte med den i huvudet bara för att jag lärde mig den, evolutionen funkar inte så – är antimobbningsbudskapet också någonting som varje ny generation måste få inpräntat i huvudet. Det ligger tyvärr i vårt DNA att mobba, och det lär dröja innan någon genmanipulerar bort det.Har du varit med om mobbning?
Men även om det vore möjligt att föda upp mobbningsfria barn så sitter vi fast med våra erfarenheter och minnen. Jag är den jag är på grund av mina erfarenheter, på gott och ont. Vissa av oss är bättre hoplimmade än andra, men en sprucken vas går inte att avspräcka, bara att pussla ihop så gott det går.
Fast man ska ju inte se ned på spruckna kärl. Min favorit-temugg har fallit i golvet två gånger och spruckit, och jag har limmat ihop den. Och den är mycket intressantare än de där nya, fina muggarna. Som Leonard Cohen sjunger, ”There’s a crack in everything, that’s how the light gets in.”
En del av ljuset som skiner genom mina sprickor är att jag kan prata. Jag har ofta undrat om jag hade varit här i dag, i den här branschen, om inte mobbningen hade tvingat mig till att bli rapp i käften. Jag var aldrig bra på att slåss, så att snacka var ett sätt för mig att ge tillbaka, och att kompensera för mitt dåliga självförtroende.
Med andra ord: jag kanske är skyldig mina mobbare ett tack för att jag fick mig en karriär inom massmedia. Kanske. Både min far och min farfar var professionella pratare utan att ha blivit mobbade, så vitt jag vet. Så kanske jag hade hamnat här hur som helst. ”Om ej om i vägen vore, kossorna i luften fore”, som min mormor brukade säga.
En annan sak som mobbningen gav mig är outsiderperspektivet. Man börjar se saker annorlunda när man tittar på dem från utsidan. Man gör observationer som man kanske inte hade gjort annars. Det är också en bra egenskap i det här yrket.
Å andra sidan hatar jag den där romantiska bilden av den ädla, missförstådda ensamvargen, den som nästan varje Clint Eastwood-spagettivästern bygger på. Du är inte automatiskt bättre än andra för att du är en outsider; du är inte ens nödvändigtvis medveten om ditt unika perspektiv. Kanske tycker du bara att alla andra är konstiga.
Men hur som helst: smort munläder och annorlunda perspektiv är alltså saker som mobbningen gav mig, eventuellt. Bland sakerna som den tog från mig finns förmågan att lita på människor. Jag är kroniskt usel på att skapa nya vänskapsförhållanden. Jag har en massa bekanta, men kanske en eller två vänner. Och jag är livrädd för sociala tillställningar, jag blir kallsvettig bara av tanken på att gå på en fest. Jag är helt okej så länge som jag har en mikrofon eller en kamera som stöd, men utan den vill jag bara springa hem och gömma mig.
En annan sak som jag är dålig på är att säga nej. Då man växer upp med tron att man är sämre än alla andra, ful, fet, fattig och dum, då blir man jätteglad när någon ber en om någonting och man jobbar häcken av sig för att bli godkänd och för att få känna att man är en del av någonting. Kanske får man till och med beröm! Är du personalchef på ett företag? Anställ ett före detta mobbningsoffer. De jobbar skithårt! Billiga för samhället är de också, för de lever sällan till pensionsåldern.
Men skämt åsido – och summa summarum – jag kan inte klaga, sist och slutligen. Mitt liv blev helt okej, faktiskt; mycket bättre än jag hade väntat mig. Jag har en härlig familj och ett jobb som jag trivs med. Framför allt, jag lever och kan dela med mig av mina erfarenheter, alla kan inte säga ens det. Och då jag talar till mina barn om vikten av att vara snäll med andra, och hjälpa den som är utsatt, så kan de se att jag menar allvar, att jag har varit där. Och det var inte värt det, vad det än gav mig.