-När jag var ung var jag rädd att jag skulle förälska mig i en jordbrukare, säger pensionerade journalisten Sinikka Siekkinen, som växte upp i Lappo med en finskspråkig pappa och en svenskspråkig mamma.
Som tonåring längtade hon bort, hon ville ut i världen - för henne var det mycket viktigare att få ett yrke än att få en man. Sinikka utbildade sig till journalist på 1960-talet och fick jobb på Yle, där hon stannade tills hon gick i pension för snart åtta år sedan. I "Samtal om livet" berättar Sinikka Siekkinen om sin bakgrund och om sina livsval.
Sinikka Siekkinen beskriver sig som en självständig kvinna, och feminist.
Hon föddes under kriget - och har nyligen fyllt sjuttio. Sinikka utbildade sig till journalist på 1960-talet och fick jobb på Yle, där hon stannade tills hon gick i pension för snart åtta år sedan.
Tvåspråkig familj
- Svenska var mitt första språk, berättar Sinikka, för min mamma kunde ingen finska.
Sinikkas mamma kom från en överklassfamilj i Jakobstad. Pappan var jordbrukare i Lappo, där Sinikka också växte upp. När familjen blev större krävde fadern att alla skulle tala finska, eftersom han själv inte talade svenska.
- När jag växte upp hatade jag att sätta potatis och gallra sockerbetor, berättar Sinikka. Hon tyckte det var tungt och tråkigt, för hon ville mycket hellre läsa! Och så ville hon ut i världen.
- Mitt första mål var inte att gifta mig, utan jag ville ha ett yrke och egna pengar, berättar Sinikka. Och därför var hon rädd att förälska sig i en jordbrukare, för då kanske hon hade stannat kvar i Lappo.
Sinikkas rollmodell var mormodern, Susanna, som var utbildad sjuksköterska, och som tidigt blev änka men ändå klarade av att ta hand om sin familj.
- Hon var en stark och självständig kvinna, berättar Sinikka.
På 1960-talet utbildade sig Sinikka Siekkinen till journalist, med inriktning på radio och TV, och hon fick genast jobb på Yle, där hon stannade tills hon gick i pension. Hon var utrikeskorrespondent i Stockholm på 1980-talet, och senare också i Washington.
- Jag älskade mitt jobb, säger hon. Men hon betonar också att det är väldigt viktigt att man har ett liv utanför jobbet, att man inte umgås enbart med arbetskamrater, för då kan det plötsligt bli väldigt tomt när man inte längre är i arbetslivet.
Själv har hon börjat måla sen hon blev pensionär, och när hon fyllde sjuttio firade hon med att ha en utställning på ett galleri i Helsingfors.
Glädje och sorg
När Sinikka redan var i trettioårsåldern träffade hon sin blivande man, i Stockholm, där hon jobbade ett år. Mannen var också från Finland, och de var båda med i en marxistisk studiecirkel.
- Det var stor kärlek, berättar hon. Och de gifte sig på typiskt sjuttiotalsvis, dvs borgerligt, utan bröllopskläder, och med bara ett par vittnen närvarande.
Samma år som Vietnamkriget tog slut fick de en dotter.
Senare fick de också en son, men han dog i en olycka när han inte ens var två år gammal.
- Det att vi förlorade vår son var nog en bidragande orsak till att vi sen skilde oss, säger Sinikka. Jag minns nästan ingenting av de två första åren efter olyckshändelsen, berättar hon. Men hon klarade av vardagen för dotterns skull, och hon hade väninnor hon kunde prata med, och så småningom kunde hon acceptera det som hade hänt. Men det tog nog tio år att bearbeta det, säger Sinikka.
- Jag har fått upplevt både den stora sorgen och den stora glädjen och kärleken - och allt där emellan, säger Sinikka. Och tillägger att det är ju det som är livet...
Sinikka Siekkinen berättade om sig själv och sina livsval i Samtal om livet den 26.9, och programmet sänds också på lördag den 28.9 kl. 20.03.
Programmet finns också på Arenan.
[programmets poddversion, som man kan lyssna på också utomlands hittar du här]