Det är med stort mod och kanske en gnutta dumdristighet som Marita Brandt och hennes medarbetare i hjälporganisationen Nada har hjälpt flyktingar och andra nödställda till ett bättre liv.
Själv säger hon att det är med tro, hopp och kärlek som hon har tagit sig det ena svåra fallet efter det andra. Och hon har envist stångat sig fram med en liten människas bästa för ögonen.
Att Nada över huvud taget grundades för 20 år sedan har vi Stan Saanila och radioprogrammet "Provokativt" att tacka för. Brandt höll på att baka bullar när hon kommit hem efter en tids vistelse utomlands och kriget i forna Jugoslavien nyss hade brutit ut.
- Då säger Stan Saanila: Finns det ingen som vill hjälpa de här stackars barnen i Jugoslavien? Jag ringde in och sa att jag vill göra det. Han skrattade och undrade vad jag kan göra från lilla Jakobstad. Då svarade jag att jag kan ta alla bussar i hela Österbotten och åka ner till Jugoslavien och hämta hit barnen. Och jag sa att om någon vill hjälpa mig ska de ringa.
Och telefonen hos Brandt ringde. Den ringde och ringde.
- Bulladegen jäste ut i tamburen och det blev inga bullar av den. Men det hela ledde till att Nada grundades den 7 juli 1993. I våra stadgar står det att vi ska hjälpa barn och föräldrar i krisdrabbade områden både inomlands och utomlands och vi ska också förena familjer, säger Brandt.
Gömde flyktingar
Det praktiska arbetet med flyktingar började ganska brådstörtat. När tidnigarna publicerat nyheten om att Nada grundats fick Marita Brandt ett samtal från flyktingförläggningen i Oravais.
- De vill att jag skulle komma och titta till en familj på åtta personer som mådde hemskt dåligt för att de skulle utvisas. Det var min första kontakt med flyktingar över huvudtaget.
När hon kom dit var det bråttom. Familjen kunde bli hämtade i vilket ögonblick som helst.
- Jag ringde ett samtal och bestämde att jag tar dem med mig till Metsola - hit till vårt sommarställe. Min man stod på gården när vi kom hit och undrade vad i all världen som var på gång när det ena barnet efter det andra kom ur bilen. Så här började det, säger Brandt.
När polisen skulle hämta familjen i Oravais var den försvunnen. Efter ett tag hittades familjens bil invid en av sommarstugorna i grannskapet och polisen började övervaka Marita och Stig Brandts sommarhus.
- När polisen kom smet barnen ut och sprang längs en stig som går här till prästens stuga som ligger granne här. Där låg nyckeln i blomkrukan och barnen fiskade upp nyckeln, gick in och sprang och gömde sig på vinden. Så poliserna hittade aldrig någon här.
Men senare flyttades en del av familjen och så småningom hittades föräldrarna och två av barnen i en sommarstuga i Pörkenäs i Jakobstad.
- Poliserna kom in genom en taklucka för att ta fast sjuka människor som inte hade kunnat göra något motstånd. Det var bedrövligt.
Så skickades halva familjen till Umeå där mamman togs in på sjukhus och pappan sattes i fängelse. Brandt bodde på hotell i Umeå med de två barnen medan deras fyra syskon fanns placerade i fosterhem i Österbotten. Efter många veckors kamp för familjen fick den till slut uppehållstillstånd i Finland och den bor fortfarande kvar här.
Skriver historik
Brandt berättar den ena dramatiska historien efter den andra. Hur Nadas folk togs till fånga i 48 timmar under en hjälpresa till Kosovo där alla tillhörigheter konfiskerades. Hur hon springer undan en rysk tulltjänsteman för att få ett stämpel i pappret som skulle öppna vägen för en hjälpsändning till ett barnhem. Om all dramatik, stångadet mot myndigheter både i Finland och utomlands - men också vanliga människors otroliga hjälpvilja kan läsas i den historik som Nada ger ut i oktober efter 20 års verksamhet.
- Ensam skulle man inte få uträttat något alls. Men med alla fantastiska människor som har velat hjälpa till på olika sätt har vi oftast lyckats med det vi velat göra. Klart att vi också har haft misslyckanden längs vägen. Men allt jobbigt, alla rädslor och all sorg övervägs ändå av den stora gläjdjen när man har kunnat hjälpa någon till ett bättre liv. Man måste inse att man inte kan hjälpa alla, men kan man hjälpa nån så är det värt det, säger Brandt.
I sagan om Bröderna Lejonhjärta säger storebror Jonathan till lillebror Skorpan: "Ibland måste man göra saker man är rädd för - annars är man ingen människa, bara en liten lort". De orden passar bra in på Brandts inställning till sitt arbete för flyktingarna.
- Visst är det civil olydnad! Men det tar jag. Om Finland ännu skulle hålla på som på 90-talet med att splittra familjer så skulle jag jag kämpa emot. Det strider mot precis allt och är den största synd man kan begå, säger hon bestämt.