Skvaller har engagerat och intresserat människor sen urminnestider. Det var också temat i den här veckans Dialektväktarna.
Snabbt började telefonlinjerna blinka när österbottningarna ringde in och berättade om skvallerhistorier och -ord.
- Folk tycker nog om att skvallra och röra och föra, det har jag märkt, säger en kvinna från Malax.
Hon berättade en historia om sin farfar som dog 1939. Det sägs att farfadern, när han var ut och körde med häst och kärra, plockade upp en liftare. I något skede blev de osams och farfar gav mannen en smäll, det vill säga en örfil. Till historien hörde också att farmor vid den tiden bakade bullar, det vill säga örfilar, som hon sålde på byn.
- När en skvallergumma fick höra att farfadern hade gett liftaren en örfil, konstaterade hon: Nej, men hade han med sig örfilarna när han skulle och jobba. Hon tänkte förstås på bullarna.
En kvinna från Nykarleby berättade om när hennes mormor råkade ut för en skvallerkärring.
- Det var tre tanter, varav två kände varandra - ena var min mormor. Den tredje fick tydligen inte vara med och var därför avundsjuk och började baktala min mormor. Hon fick höra att hon blev baktalad och for då hutade åt skvallertanten. Efter det for den åthutade kvinnan till den tredje och sade "Akta dig för den där, hon har varit i kriget och är farlig", säger en kvinna från Nykarleby.
Vad kallade man då dessa skvallertanter?
- Rallorna, byrallorna och frollorna i Nykarleby.
- Rambeltackor och sladdertackor som frollade. Om de som berättade alltför mycket om hur de hade det där hemma sade man att de inte hade farstu för stugan. Och om de som baktalade folk sade man att de satt och läste ihop saker, säger en kvinna från Västervik i Vasa.
Putte ringde in och sade att det verkar som att det vanliga skvallret i byarna håller på att dö ut. Han hade ett lite dråpligt exempel att berätta om.
- Det var en person vars granne hade dött som konstaterade att inget visste de förrän de såg dödsannonsen i tidningen. Då var personen redan begraven.