Sari Somppi jobbar som psykologisk handledare på Vasa fängelse. De fångar som vill kan träffa henne och prata av sig.
- Det är på frivillig basis, ingen måste komma och prata med mig, säger Somppi.
Vad kan det till exempel vara ni pratar om?
- Det kan vara den problembild de har, orsaken till varför de har hamnat i fängelse. Sen förstås också vanliga problem. De är vanliga människor med samma problem som många andra, till exempel något som har med familjen att göra.
Hennes jobb är att lyssna men också att hjälpa fångarna gå vidare.
- Vi går fram i tankevärlden och funderar mycket på läget och framtiden. Jag sitter också med arbetsgruppen och planerar för fångens liv efter fängelsestraffet. Vi tittar på vilka hjälpmedel som finns.
Får fångar tillräckligt med hjälp att integreras i samhället?
- Tyvärr visar statstiken att många återfaller i brottslighet. Det är svårt att få bukt med det problemet. Övervakningen är viktig, men också den egna viljan att förändra sitt liv. Vissa människor har svårare att ta sig in i samhället än andra.
Sari Somppi började jobba på Vasa fängelse i november och hon är också nyutexaminerad. Hur är det att som ganska grön och dessutom ung kvinna jobba i ett fängelse?
- Det beror väl lite på personen. Jag anser själv att jag är en ganska stark person och dessutom tycker jag om utmaningar. När man har studerat och jobbat inom det här området har man inte samma syn på fångar och fängelse som kanske andra i samhället har. Jag ser människan bakom brottet. Det är nog de som inte vet hur det är som blir chockerade när de hör vad jag gör och frågar om jag inte är rädd, säger Somppi.
Är du en obotlig optimist som tror att alla kan ändras?
- Det är jag nog, det har jag märkt. Men samtidigt måste man nog vara realist också och inse att man inte kan hjälpa alla människor.