Doha efter 5 veckor. Hur känns det, har vi acklimatiserat oss, trivs vi? Frågor som inte ännu har några svar.
Det är en kulturchock i allra högsta grad. Det är så annorlunda här och det blir man inte van med på en gång. Humöret går lite upp och ner. En dag så är det hur bra som helst, följande dag så vill man bara bort, hem, hem. Hem till Europa.
Det är helt normalt, säger alla. Vissa säger att det tar upp till sex månader innan man börjar trivas, eller ska vi säga, känna sig hemma. Ok, ett halvt år till då innan jag börjar känna mig hemmastadd. Andas in, andas ut.
Min inledning låter ganska negativ, men inte är det så hemskt. Jag lär mig något nytt hela tiden. Jag lär mig framförallt att ta det lugnt, inte stressa och ta det som det kommer.
Välkommen till Doha, säger alla när man klagar över hur saker och ting fungerar här.
Jag är fortfarande som turist här. Jag har inte fått någon bostadsrätt. För att få bostadsrätt är lite komplicerat. Jag kom hit med min man. Han är nu min sponsor. Ja, det kallas så. Jag måste ha en sponsor som tar hand om mig, d.v.s. försörjer mig. Sponsorn får först bostadsrätt.
Innan man får en bostadsrätt ska man på läkarundersökning. Det tas blodprov och röntgen av lungorna. När det är avklarat och man blir proklamerad som frisk ska man till polisstationen för att ge fingeravtryck. Min man fick bostadsrätt efter att vi varit här i en månad. Om man klagar på långsam byråkrati i Finland eller Tyskland så tar nog Qatar priset.
Utan bostadsrätt är man alltså turist. Man får inte skriva under ett hyresavtal, man får inte köpa bil, man får inte anhålla om internet. Tack vare att en av oss nu har bostadsrätt så har vi nu kunnat köpa en bil.
Bostad söker vi ännu. Det var fem före att vi redan skrev under ett hyresavtal i slutet av november. Tyvärr så gick det inte riktigt som planerat. Om vi förstod rätt så är det en rättsprocess på gång med ägaren. Han har väl inte betalat eller något dylikt. Vad vet jag. En rättsprocess i denna del av världen, det kan ta länge.
Bara att börja från noll igen och söka efter en annan lägenhet. Det är detektivarbete. Inte får man reda på vem som äger lägenheterna och att hitta en bostadsförmedlare som har just det man söker efter är svårare än att söka efter en nål i en höstack. Emellanåt så håller jag på att bli galen. Nu har jag ändå ett par lägenheter på lut. Hoppas att nu nappar.
Utan bostadsrätt får man inte börja arbeta. Jag pratade med en svensk kvinna, som varit här i ett år. Hon hade fortfarande ingen bostadsrätt. Hon hade rest till Dubai var tredje månad fram och åter för att sedan få vistas i landet. Mitt visum går ut 8 januari. Undrar om jag får visumet förlängt eller om jag måste ut och resa. Det är ju mindre än fyra veckor kvar, så det kan bli tight nu när man vet hur byråkratin fungerar här.
Det som är viktigt här är att vara aktiv och komma sig ut med andra människor. Vi idrottar och träffar likasinnade. Svenskarna har en aktiv förening här i Qatar, som ordnar fester och middagar. Ska på en tjejmiddag inkommande vecka och träffa svenska damer. Det ska bli skoj. Kanske få lite julstämning. Här i Qatar firar man ju ingen jul.
Men ändå. God jul åt er alla! Vi kommer nog att försöka fira vår egen lilla jul. Äta kalkon och en massa choklad.
Pia Sundstedt